Teater
Teatergruppen PomoDori
"Vilse i Haschkakan"
krogshow, Mosebacke Stockholm
(och turne)
"Ingen rädder för kaninen!
efter en gammal folksaga
"Presidentskorna"
av Werner Schwab
"Taipola Farm"
av Raisa Mustonen
"Kvinnornas Decamerone"
av Julia Voznesenskaja
Kvinnornas Decamerone
Föreställningen korades av en jury bland tretton tävlande uppsättningar från Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island.
Juryn föll för uppsättningens direkta tilltal och aktualitet, blandningen av humor och svärta, det starka ensemblespelet såväl som de enskilda rollgestaltningarna, texturvalet och regin, och framför allt modet och förmågan att berätta om kvinnor utan att värja sig, ursäkta sig eller tycka synd om sig själv.
"För den som efter åttonde mars är något utmattad av medialt kvinnligt självmedlidande kan de vara värda ett besök. För här är det raka rör och ett feministiskt utspel som inte väjer för rå humor och konkurens i kvinnornas värld – en värld där mannen likafullt är en skrämmande, om än ibland åtrådd, främling. Historierna är dråpliga, otäcka och efterhand också gripande. Regissören Catarina Gnosspelius som också arrangerat texterna visar känsla för rytm och scenlösningar som väl går över i varandra." Dagens Nyheter
"Ensemblen, som tror på ett gemensamt mål och som där blottar sig själva är skakande övertygande. Gruppen överraskar och erövrar publiken med sin aktuella tolkning av Julia Voznesenskajas Kvinnornas Decamerone i regi av Catarina Gnosspelius. Kvinnornas 15 historier om kärlek, svek eller att krossas lever i de unga skådespelarna klara, rika och personliga." Helsingin Sanomat, 8 juni
Musikteater Papagena
Norrköping
"Kusligt i Huset"
"Lilla Grå räddar cirkusen"
"Häxans Döttrar"
Häxan (dockan gjord av Tjåsa Gusfors)
Teater Cayenne
Norrköping
"Tro, hopp och kärlek"
trilogi av Marianne Castegren
"Det är för mycket fniss i den här sandlådan"
efter Eva Erikssons bok
"Sarkom – eller konsten att uppfinna en trampflygmaskin"
av Marianne Castegren
"Teater Cayenne berättar om döden. En död som inte är storslagen eller högtidlig utan en död som finns i allas vår vardag. Det är viktigt och bra. Det är både en konkret, stram pjäs och en fantasifylld och vacker historia om kärlek. Men varken kärleken eller döden är så särskilt enastående eller vackra. Dom är som dom är och den här gestaltningen måste man nog påstå vara ett mästarprov av den lilla teatergruppen. (-) …en väl sammanhängande historia och med rytmiskt byte av scener. Mycket distinkt spelas situationerna upp. (-) En handfast, säker och användbar föreställning finns nu att se på Kulturkammaren…" Folkbladet i Norrköpng
"Beowulf"
spelades i Gamla Folkets Hus, Kallhäll mars – maj 97
Med kör, solister, skådespelare och orkester framfördes verket i en sammanhållen scenisk form, koreograferad som ett kollektivt minne. Publiken satt runt om den tomma spelplatsen där sörjande människor stod utspridda. I taket ett sönderbränt skeppsskelett. I mitten ett tomrum ur vilket det stod upp rök. Slagverk och stråkar började spela, och kören sjöng en av verserna ur Havamal:
"Bort dör din jord
bort dör dina fränder
bort dör ock du en gång.
Men ett jag vet
som aldrig dör;
dom över död man."
utdrag ur recensioner:
"Regissören Catarina Gnosspelius håller uppsättningen i ett konsekvent stilfullt, lugnt koreografiskt grepp, utnyttjande hela rummet. Resultatet har blivit som en mediation på en och en halv timme utan paus mitt i en tidlös känsla, förenat med något magiskt urtida som kretsar kring människans hjälplöshet visavi ödet."
Marcus Boldeman, Dagens Nyheter
"Det faktum att dikten börjar och slutar med en begravning – först av farfarsfar till Beowulfs danske uppdragsgivare och slutligen av hjälten själv – har inspirerat regissören Catarina Gnosspelius till en lika enkel som snillrik scenlösning, nämligen att återberätta Beowulfs liv vid hans grav och knyta ihop handlingen vid slutet. Beowulf själv visas inte, hans roll fördelas mellan fyra medlemmar ur den ensemble, som genomför ett slags kollektiv läsning av en tredjedel av originaltexten i Björn Collinders klassiska översättning och framför den i form av ett strängt stiliserat men ovanligt fantasirikt sceniskt oratorium."
Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet
"Catarina Gnosspelius regi är kraftfull. Den räcker från det att publiken tar plats och skådespelarna står utspridda på scenen till det att man tackar för applåderna. Detta vemodiga epos ligger i tiden och kommer säkert att få kultstatus. För första gången utdelas fem kvarnar."
Karolina, Järfälla tidning
"Bilbo – en hobbits äventyr"
Trosa, 1986
Södra Teatern, Stockholm, 1987
J R R Tolkiens bok om hoben Bilbo låg till grund för detta projekt. Med en ung människas fulla entusiasm och mod dramatiserade jag boken, samlade ihop över 50 barn och ungdomar från min hemstad Trosa, och regisserade alltsammans. Om det blev ett lysande resultat vet jag inte, men det var ett storslaget projekt, och bitvis väldigt sceniskt effektivt och gripande.
Efter en omgång föreställningar på Folkets Hus i Trosa tog jag mig, knappt 24 år gammal till Södra Teatern, hyrde stora scenen och flyttade upp föreställningen dit. Vi fyllde salongen. Och jag fick en stipendieresa av SAF’s "Unga initiativ"-fond på grund av detta.
Varför berättar jag om den här uppsättningen? Jag minns den som en vändpunkt i mitt liv: från den lilla trygga staden till den stora, anonyma. Från att vara amatör till att vilja bli profesionell.
Modet och lusten finns kvar, men kraven på mig själv ökar.